Svenska Volvo 140-klubbens forum

Har skaffat mig en 142 -68 och vet inte nu vad jag ska göra....



142:an är en sliten oginalbil med förvånansvärt lite rost och den är aldrig svetsad. Motorn är bytt till B20 men annars orörd. Lätt skadad i fronten och en totalt urblekt dalablå orginallack.



Ska jag sälja denna \"klenod\" till en orginalrenoverare eller ska jag bygga om den som jag vill ha den? Mina obyggnadsplaner innefattar inte något värre än att det går att bygga tillbaka men det tar ändå imot lite liksom...

bygg den som du själv vill ha den, man ska ha den som man själv vill inte som andra vill! ja går själv efter de argumentet

Det låter som en fin bil som bör få vara original för det finns inte många som är \"rostfria\" och osvetsade. Om du inte är nöjd med utseendet på den så tycker då jag att du kan skaffa en annan eller bara göra sånt som lätt kan bytas ut mot original igen.

Det är bättre att man själv bygger det man vill ha och behåller den och är glad och nöjd. Än att den ska gå till någon originalrenoverare eller samlare där den först får stå i en lada i 10 år för att \"den ska jag fixa upp till nyskick nån dag\". För att sedan skickas till skrot för att ägaren dör eller den helt enkelt hinner mögla och rosta till sig. För många bilar har slutat sina dagar så redan.



Varför ska dom som vill göra sina bilar personliga börja med trasiga rosthögar? Kan inte originalrenoverarna svetsa? Allt annat kommer ju ändå bytas ut mot nya prylar, varför inte plåten också?



Läste en artikel i någon biltidning (Klassiker? Bilsport Retro?) där författaren skrev att en totalrenovering av en gammal bil egentligen är historieförfalskning/förstörning. Och jag håller med. Det riktiga värdet i en bil ligger i att den används. Med eller utan modifieringar utförda av ägare för att få den att fortsätta gå, och är det inte underbart när man köper en gammal bil och \"känner av\" tidigare ägare? Eller är det bara jag?



Låt ingen bestämma åt dig vad du ska göra med din bil. Visst, nån dag kanske vi står där och det bara finns 20 fina 140s kvar i originalskick. Men den dagen är fortfarande en bra bit bort.



Ursäkta om jag låter sur, men det här är enligt mig en rätt stor fråga. Just 140-serien är en oerhört folklig bilmodell som såldes i enorma mängder, och fungerat som packåsna många tusen mil. Varför ska en sådan bilmodell helt plötsligt förvandlas till en \"finbil\" som ska ha perfekt lack och aluminiumdetaljer och stå i garage hela vintern, våren och hösten, med finbilsförsäkringar och ägare som inte tar ut sina pärlor när regnet ligger i luften?



Sedan inte sagt att jag uppskattar att se \"raggarhäckarna\", sönderrostade å buliga med trasiga avgassystem och allmänt trasiga. Men dom bilarna skulle ändå inte en originalrenoverare se två gånger på som objekt...

Jag håller med en del, gör som du själv känner/tycker, är den ändå såpass \"nergången\" är det stora kostnader att få den i fint skick, oki, mesta svetsningen kanske man slipper, men resten måste ju ändå fixas till. Och förvånansvärt lite rost, kan ju vara allt ifrån mycket rost enligt mig, till lite rost enligt en som kör där bilarna äts upp av salt.



Jag tycker att charmigaste och finaste bilarna är dom som används, inte dom som renoverats till nyskick. Man ska se att en bil används och har en historia.

Att se en 140 eller Amazon och en äldre person som kör den och den är i fint skick, men har sin historia och skavanker och det syns är så vackert. Och när man frågar så har denne haft den sedan den var ny.



Mina 144 har ingen direkt rost, och inte förstörd heller direkt, låga skärmkanter och originalfront, rätt så ok inredning o.s.v. Men jag anser ändå att den inget är för originalrenovering då det skulle kosta för mycket. Men som bruksbil har den många år kvar däremot, och fungerar utmärkt för mig som det (fick just tag i ett bra ryggstöd bak som inte var sönderätit i överkant av solen).

Jag förstår egentligen alla synsätt på det. Jag tycker bara det är lite synd att man begränsar sig till att tycka att gamla bilar som ägts länge av en äldre herre är fint. Jag menar. Jag har ju inga planer på att ge upp min bil som jag håller på med en rätt massiv ombyggnad på. Så om 20-30 år kanske det är jag som kommer och gubbkör min 142:a. Dock moddad för att passa 2000-talet. Kommer ändå vara \"tidstypisk modifiering med inprintad ägare\", eller vad man ska säga, för veteranbilsälskare då.

Förhoppningsvis.



Jag tycker bara det är så synd att attityden inom veteranbilskulturen verkar vara att om man bygger om en bil så kommer man inte äga den länge och den kommer skrotas inom en kort tid. Det behöver inte alltid vara fallet. Vissa av dessa bilar kommer kanske till och med överleva pedantrenoverade bilar, eller fina \"enägarbilar\". Och ja, visst finns det alltid ruttna ägg som sabbar bilar också. Det kommer man inte ifrån.



Jag har själv en besiktigad, men väldigt rostig och sliten 142-74 stående hemma hos morsan, som någon originalrenoverare gärna får komma och hämta. Men nånting säger mig att om jag sätter ut en annons på den så kommer jag kanske få några svar. Men de som kommer vara intresserade av att faktiskt köpa den, kommer vara folk som vill toktrimma den, modda den till oigenkännlighet eller sladda sönder den. Vill jag inte sälja den till dom så är enda valmöjligheten att skrota den.



Vilka kan man då säga bevarar bilen bäst?

Jag tycker bara det är så synd att attityden inom veteranbilskulturen verkar vara att om man bygger om en bil så kommer man inte äga den länge och den kommer skrotas inom en kort tid. Det behöver inte alltid vara fallet.

Attityd eller inte, det är väl snarast ett faktum att bilar som utsätts för ombyggnad blir väldigt kortlivade. Och det finns flera skäl till att det blir så.



Det vanligaste är väl att bygget påbörjas i stor stil men sedan tröttnar byggaren efter att ha rivit ner och satt kapen i den. Om den däremot blir färdig så är ombyggnationerna ofta så taffligt gjorda att bilen i princip har tappat allt värde och får säljas för en struntsumma, och faktum är att folk som köper bilar väldigt billigt sällan är speciellt rätta om dom. Inte sällan slutar dessa bilar sina dagar inkörda i ett träd eller liggande på taket i något dike.



Grejjen med att bygga om en bil är ju att man vill få en personlig stil på bilen. Men myntets baksida är att andra som är ute efter personlig stil kanske inte gillar stilen på den bilen som just du har byggt. Folk som är ute efter personlig stil vill oftast bygga själv, inte köpa en färdig bil. Och då kan det vara svårt eller omöjligt att sälja bilen när man tröttnat, vilket brukar leda till att byggaren tvingas sälja bilen i delar. Man kan kanske sälja motor och drivlina, lite styling prylar och någon framskärm. Resten åker på tippen.



En annan sak som gör att ombyggda bilar inte lever så länge är att det ofta går mode i hur man bygger bilar, men modet skiftar och det som anses snyggt och häftigt idag ses mest som pinsamt några år senare. Så har bilen mot förmodan varit värd någonting som ombyggd så, sjunker det garanterat efter några år. Visst när tillräckligt lång tid har förflutit så kan ju dessa bilar anses häftiga och balla igen. Men det är få ombyggda 140:or som överlever så länge.